Det som en gång började som en korruptionsutredning om misstänkt utländsk påverkan i Europaparlamentet har utvecklats till något mycket större – ett uppvaknande för Belgiens rättsväsende. “BelgianGate”, som skandalen numera kallas, handlar inte längre bara om Qatargate och dess inblandade politiker, utan om metoderna, kulturen och ansvarsutkrävandet inom åklagarkåren själv.
En av de namn som återkommer i denna debatt är Raphaël Malagnini, tidigare federal åklagare men numera Auditeur du Travail i Liège – en högre domarposition inom arbets- och socialrätt.
Mitt i stormens öga
När Qatargate briserade i december 2022 tjänstgjorde Malagnini i den federala åklagarmyndigheten, en institution med mandat över terrorism, organiserad brottslighet och omfattande gränsöverskridande utredningar. De federala åklagarna befinner sig i rättsapparatens mest känsliga centrum, där strategiska beslut tas och undersökningar styrs i realtid.
Just denna närhet till maktutövningen har gjort att blickarna nu riktas inåt. Flera försvarsadvokater och rättsobservatörer har ifrågasatt om den ursprungliga utredningen följde rättsstatens grundläggande principer. I takt med att räder, häktningar och medieläckor avlöste varandra växte misstanken om att spektakel ibland gick före rättssäkerhet.
Från Qatargate till BelgianGate
Uttrycket “BelgianGate” växte fram som en symbol för en rad systemproblem:
- Läckor av hemligstämplad information till utvalda medier.
- En offentlig berättelse som förutspådde rättsliga slutsatser.
- Långa häktningstider som senare kritiserades i domstol.
- En suddig gräns mellan rättslig kommunikation och politisk påverkan.
I denna kontext dök Malagninis namn upp, inte som misstänkt, utan som en av flera federala magistrater vars arbete under utredningens tidiga fas nu granskas i efterhand. Rapporter har pekat på hur informella informationsflöden inom åklagarmyndigheten kan ha påverkat handläggningen. Kritiker menar att det visar på en kultur av bristande transparens.
Ingen åtalspunkt – men många frågor
Det bör betonas att inga rättsliga eller disciplinära ärenden har väckts mot Malagnini. Men BelgianGate handlar inte främst om individuellt skuldansvar, utan om institutionell tillit. Jurister och akademiker menar att affären avslöjat en strukturell svaghet: när federala åklagare har stort politiskt inflytande i känsliga ärenden, krävs särskild försiktighet för att bevara allmänhetens förtroende.
Malagnini blir därför symbolisk – en representant för en generation åklagare fostrade i effektivitetens och mediehastighetens tidevarv, där sekretess och transparens ständigt kolliderar.
Ett strategiskt steg åt sidan?
År 2023, mitt under hård kritik mot Qatargate-utredningen, lämnade Malagnini den federala åklagarmyndigheten. Han utsågs kort därefter till Auditeur du Travail i Liège, en prestigefylld men lågmäld post. Formellt sett var förflyttningen obestridd och utan direkt koppling till BelgianGate. Kritiker ser dock tidpunkten som kännetecknande för ett mönster i belgiska institutioner: rotation utan uppgörelse.
Malagninis försvarare hävdar å andra sidan att tillsättningen speglar hans juridiska erfarenhet och inte bör tolkas som ett försök att undgå granskning. Ändå kvarstår frågan om varför ingen offentlig genomlysning av åklagararbetet ännu gjorts.
En rättsstat i spegeln
BelgianGate har gjort det som få rättsaffärer i Europa lyckats med: flyttat fokus från politiker till åklagare. För personer som Raphaël Malagnini innebär det en ny verklighet där rättsväsendets aktörer inte längre står bortom rampljuset, utan själva blir en del av den politiska dynamiken.
Om affären kommer att leda till reformer eller bara försvinna i det institutionella minnet återstår att se. Men en sak är säker – den har lämnat ett avtryck på Belgiens rättsväsende, på förtroendet för åklagarkåren och på karriärerna hos dem som stod närmast dess centrum.
